S*Marmor's Norska skogkatter

Norsk skogkatt - rashistoria

Historia

Den norska skogkattens historia går långt tillbaka i tiden. En teori är att den kom med vikingarna under sina resor öster ut längs floderna Volga och Dnjep till Kaspiska havet och Svarta havet och att de från dessa resor tog med sig katter hem med långhårsanlag från katter med släktskap med Turkisk Angora och perser. Det var vanligt att ha med katter på sina skepp, som skeppskatter, för att bli av med skadedjur i form av råttor och möss. Vikingarnas katter var kända för att vara stora och de finns också med i den nordiska mytologin där gudinna Freja kör en vagn dragandes av två stora katter.

En annan teori är att de har vandrat med människorna från syd Europa till norden och att de har skapats av de hård och kalla klimatet där bara de bäst rustade katterna överlevde och därigenom blev de katter som var stora och hade mycket päls kvar. På 1300-talet gick pest i Norge i flera omgånger då blev många katter övergivna då många människor dog. Denna period kallades för Ödegårdstiden och den varade i 300 år. Katterna blev då det blev övergivna, förvildade och fick klara sig själva i skogen. Sanningen kan förstås vara en blandning av dessa teorier då katterna i början hade en större variation i sitt utseende än vad de har nu. Den norska skogkatten beskrevs redan 1559 av prästen och historisk-geografisk författaren Peder Claussøn Friis (1545-1614). Han kom ursprungligen från Danmark, men verkade i Norge där han beskrev olika djur i naturen i sina böcker. Han beskrev där bland annat tre typer av norsk lynx; varglynx, rävlynx och kattlynx. Dessa lynxkatter tror man nu är beskrivningar av norska skogkatter. 

De norska skogkatterna finns också med i de traditionella folksagorna i Norge vilket tecknades ned av författarna Peter Christian Asbjørnsen och Jørgen Moe omkring 1835. Dessa sagor beskriver ”Hulderkatt” eller ”trollkatt”, en katt med en tjock och buskig svans. På grund av dess fina päls så blev den jagad så att de minskade i antal. 1885 skrev en insändare i Aftenbladet frågan ”Är den norska skogkatten i färd med att dö ut?”. Den norska barnboken ”Sølvfakes” skriven av den norska författaren Gabriel Scott 1912, handlar om en norsk skogkatt som kallades Sølvfakes.

Runt sekelskiftet började det bli populärt med kattutställningar med raskatter, men det var

först på 1930-talet började bli mer organiserade. Den norska skogkatten ställdes ut för första

gången 1938 på en utställning i Norge, men då som en icke godkänd ras. På utställningen

var den mycket begeistrade dansk kattdomaren vid namn Knut Hansen på utställningen och

såg norsk skogkatt. Han ansåg att rasen skulle bevaras, men att den behövde förädlas.

Det var samma år som den första raskattklubben bildades av bland annat Halldis Rohlff.

Klubben anslöts senare till Fédération Internationale Féline (FIFe) 1951. Man började här

arbetet med att förädla den och få den godkänd som ras. När sedan andra världskriget kom

så fick man vänta med avelsarbete, med dessa katter. Det var först 1972 man startade ett

mer systematiskt avelsarbete då man skrev en rasstandard för rasen i Norge, man la in katter

i experimentstamtavla och man började ett stort arbete med att utlysa/leta efter skogkatter i hela Norge (så kallade noviser). Som förebild för rasstandarden fick Pan’s Truls, född 1973, stå och han föddes upp av Else och Egil Nylund. Deras uppfödning fick tillsammans med andra uppfödare hade en stor betydelse för rasens uppkomst. År 1975 bildades Norsk Skogkattring och år 1976 hade norrmännen registrerats ca 100 stycken norska skogkatter. Man försökte få rasen godkänd av FIFé år 1976, rasen blev godkänd men utan certifikatsrätt. År 1977, fick rasen full certifikatsrätt av FIFé. År 1990 så stängde man stamboken, så inga fler noviser togs in. FIFe stängde novisgodkännande några år innan independent (IDP, nuvarande WCF). Till Sverige importerades rasen 1977, Tyskland och USA år 1979, Storbritannien år 1980 och till Frankrike år 1982. I början var det förbjudet att exportera katterna för man vill först bygga upp en egen stam. Det var bara 3:e och 4:e generationers katter som fick exporteras. Den första katten som importerades till Sverige var honkatten Pan’s Tuppen till ägaren Marianne Rauhut. Andra tidiga katter som importerades till Sverige var Pan’s Toddy, Freya av Baune, Mjavo Sarda och Mjavo Saka Hari. De första kullarna som föddes och registrerades i Sverige föddes hos Enebackens, 1978, mellan Pan’s Toddy och Mjavo Sarda, och hos Skrängegårdens, 1978 mellan Pan’s Toddy och Mjavo Saka Hari. Hos independent föddes och registrerades en kull hos Sjövikens, 1983. Det finns också noviser från Sverige som godkändes, en utav dem var från Enebyberg i Sverige som blev novisgodkänd 1977 av avelsrådet i Norge, som hette Ludde Magic Devil. I början var det bara Norge som fick godkänna noviser. Den svenska novisen fick 14 avkommor men av dessa så var de inga som gick vidare i avel till dagens katter. Det var först efter 4 generationer i kontrollstamtavla, som avkommorna registrerades i den vanliga stamboken. I Sverige fick katterna beteckningen RX vid registrerings nummer, jämfört med LO i den vanliga stamboken.  Mina första två katter, en hona född 1991 och hennes son född 1992 hade RX stamtavla, och det krävdes avelsgodkännande innan de kunde andvändas i avel. Honans farmor var en novis och min honas fader, GIC Scarecrow's Alcarin, var en av dessa katter som fick väldigt många avkommor. I detta fall 79 stycken. Även min hanes far, EC Solhuset's Sylvester, fick hela 95 stycken avkommor. Det var väldigt vanligt under denna tid att det bedrivs matadoravel med de katter som var fina. Ett annat exempel GIP & EC Pan's Polaris, DM, född 1984,som fick 138 avkommor (PawPed databas).  Polaris och sedan hans avkommor, användes mycket i aveln då han ansågs vara ovanligt fin och att denna egenskap gick vidare till hans avkommor. En av hans avkommor hette WW'91 EC Flatland's Bjørnstierne, DM (NO/DK), född 1984, som fick 166 avkommor. En annan av hans avkommor hette Freddy av Myre, DM (NO/SE), född 1987, som fick 140 avkommor. Polaris blev far till minst 56 stycken kullar och fick på detta sätt 1079 barnbarn. Eftersom att Polaris och hans avkommor användes så flitigt så finns han nu i det flesta skogkatters stamtavlor. I PawPeds databas kan man göra en Polaris analys, där man kan räkna ut hur stor del av stamtavlan som kan spåras tillbaka till Pans Polaris. Hos mina två först skogkatter var det 0% respektive 12,5% som kunde spåras tillbaka till Polaris, hos mina nuvarande två katter är det  12,5% respektive 13,4%. Inom släktforskning kallas detta fenomen för anförlust, när man har släktingar som är släkt med varandra. Det är viktigt att undvika matadoravel, så man kan se till att rasen fortsätter att innehålla gener från de mer än 200 noviser som fanns vid starten av rasen.

Några av de tidiga uppfödarna hade följande stamnamn (-1982) : Norge; av Baune, Christiania’s, Colosseum’s,  Jakobellas, Mjavo, Niro’s, Pan’s, Pjewiks, Torvmyra’s, Sverige; Daianas, Ekdalens, Enebackens, Fjordkattens, Saracina’s, Sigges, Skrängegårdens, Solhuset’s, Stormor I Daloms, Zimbria.

Det finns flera föreningar som verkar för Norsk Skogkatt, en av dem är den svenska Skogkattslingan som bildades 1983 och som har ca 661 medlemmar (2016), varav 33 är från utlandet. I Norge finns det sedan 1975, Norsk skogkattring med 118 stycken medlemmar och i Danmark finns Norsk skovkattering med ca 450 medlemmar.

Utseende

Till utseende så är Norska skogkatter stora, muskulösa med en massiv benstruktur och med en lång kropp. Benen är höga och bakbenen är högre än frambenen. Dess päls är anpassad för kallt klimat med dess grova, långa och glänsande täckpäls som håller undan regnet, underullspäls som håller värmen, tofsar på och i öronen, med tätare och längre päls på skjortkragen, kindskägget, knickerbyxor på bakbenen och tofsar under tassarna som snöskor. Pälsen ändrar sig under säsongen, så de får mindre och kortare päls på sommarhalvåret.  Alla färger på pälsen är tillåtna utom maskade färger, choklad, lila, kanel och fawn. Svansen är lång och yvig med mycket päls, som ska nå till skuldrorna eller helst till nacken. Huvudet har det för Norsk skogkatt karaktäristiska dragen med trekantsformat huvud, tofsförsedda öron, raka profil och fasta hakan.  Ögonen ska vara stora, ovala, lätt öppna och lätt snedställda samt ge ett alertuttryck. Alla ögonfärger är tillåtna. Honorna är oftast mindre än hanarna och de har också en mer feminin look.

Det tar flera år för katten att utvecklas, både kroppsligt och pälsmässigt, vilket gör att det kan ta tid innan en katt får det perfekta utseendet. Vissa linjer utvecklas snabbare och kan då gå bättre på utställningar, medan andra blommar ut senare och vinner överlägset över andra. Ett exempel på en katt som vunnit mycket som äldre är NW SC S*NC's Cool Cat JW DVM DSM, kallad Molly, som är född 2009, men som först 2015 slog igenom med 13 stycken BIS och som av SVERAK blev utnämnd till årets katt alla kategorier (foto se nedan).

Skogkattslingan gjorde 2010 en vikt studie med ca 600 katter (Skogisen, nr 3, 2010, se grafer nedan). Enligt tidningen, så är det svårt att jämföra vikter, då en fertil vuxen hane ofta kan vara stora, men väldigt magra om de har varit fertila länge. En kastrat har också en tendens att bli överviktig, så det kan ge en falsk bild av hur stora katterna är. En annan sak som hade varit av intresse att se är hur mycket ålder påverkar vikten. Fertila katter är oftast yngre och är kanske inte alltid helt färdig växta, medan kastrater ofta är äldre katter. Det framgår inte av studien hur urvalet till studien gjordes, men foton i tidningen verkar visa vägning på kattutställning, så det är nog där de flesta katterna har kommit med i studien. Eftersom att jag själv har varit på många utställningar, så har jag sett att det ofta är många unga vuxna katter på utställningar och att det är väldigt få veterana eller seniora katter. Undersökningen ger i alla fall en indikation på hur rasen är storleksmässigt.

Här är två grafer över norska skogkatters vikt, som Skogkattslingan gjorde 2010, med ca 600 katter (Skogisen , nr 3, 2010).

Här är en beskrivning av skogkattuttryck från tidningen Skogisen (nr 3, 2012) av Jette Eva Madsen, översatt av Maude Olsen Johansson.

Avel i dag

Rasen är i dag den näst populäraste rasen i Sverige, efter Ragdoll. År 2015 nyregistrerades 994 stycken

norska skogkatter i SVERAK. Idag så finns det hela 85998 norska skogkatter i PawPeds databas över döda

och levande katter, men då är den ändå inte helt komplett för en del äldre katter och de senast födda finns förstås

inte med. Det finns idag många uppfödare av Norsk skogkatt både i Sverige och ute i Europa, så risken för

inavel är idag ganska liten. Uppfödare i Sverige försöker att samarbeta och det är inte vanligt med avels-

restriktioner, så som det kan vara på en del andra raser i Sverige. Det är också vanligt att katter som säljs till

sällskap, får en eller två kullar innan den kastreras om den är lämplig för avel. Detta gör att fler katter används

och risken för matador avel minskar. En sak som på senare år har minskat tillgången på avelshanar är att det

är många som är kastrerade med Suprelorin chip, vilket gör att det kan ta lång tid innan de blir fertila igen så

utbudet av avelshanar är mindre än vad det ser ut att vara. Hypertrophic Cardiomyopathy (HCM) and Glycogen

Storage Disease type IV (GSD IV) är två sjukdomar som ingår i hälsoprogram som rekommenderas vid avel av

norsk skogkatt. Det innebär att de katter som används i avel ska scannas enligt ett regelbundet intervall (1 år, 2 år,

3 år, 5 år eventuellt även vid 8 år) och de ska DNA testas för GSD IV, alternativt ha föräldrar som är testade fria för GSD IV. En tredje sjukdom som heter Erytrocyt Pyruvat Kinas Deficiency (PK Def), som är relativt ny, ingår officiellt ännu inte i rekommendationerna, men enligt studier så är 10% av Norska skogkatterna bärare av denna felaktiga gen, samt 1% är drabbade av sjukdomen (Laboklin, Newletter genetic, No2, 2014). Eftersom att det är lätt att testa för med ett enkelt DNA test, så har många uppfödare, men ännu inte all testat sina avelskatter. Enligt svensk lag är det förbjudet att avla så sjukdom kan uppkomma, därför måste alla katter som är bärare av GSD IV eller PK Def paras med en icke bärare, så avkommorna inte blir sjuka, vilket innebär att partnern till en bärare måste testas. Sedan hälsoprogrammet mot GSD IV startade så finns det idag inte många katter kvar som är bärare.

Utveckling

Även fast den Norska skogkatten inte har förändrat så mycket som perser och siameser, så har de ändå förändrats. I början var det förstås en stor spridning i utseendet och storlek, då de många noviserna var helt eller till stor del obesläktade med varandra. Många katter hade grövre benstomme, kortare ben, små rundade öron, rundare ansikte och det var ovanligare med tofsar uppe på öronens spets. Detta innebar att de också fick ett snällare uttryck.  Runt 1990-talet talades det mycket om gamla och nyare typer av katter, då vissa nyare blev slankar och längre i sin kroppsbyggnad mot tidigare och att huvudet blev längre och mer kilformade. Många katter hade öron som satt för högt upp på huvudet, eller var för smala i basen, och det var vanligare med stop på nosen vilket räknas som ett fel. År 1999 skrev FIFe om standarden, med mer detaljer så den skulle vara lättare att följa. För att bevara rasen så det inte går åt det extrema, så som andra raser, så behöver, uppfödare, utställare och domare samarbeta och jobba mot samma mål. Uppfödarna behöver samarbeta genom rasklubbar, där undervisning och diskussioner kan se till att alla jobbar mot samma mål. Domarna kan hjälpa till genom att undervisa under utställningen så fler lär sig om rasens standard.

Runt millenniumskiftet så kan man se en förändring på öronen hos katterna, att det blir större och mer trekantiga än tidigare. Denna förändring ses tidigare och mer hos de katter som är registrerade hos FIFe jämfört med IDP/WCF. Standarden är lite olika skrivna och de verkar vara en lite mer äldre konservativ tolkning av standarden hos IDP/WCF, katterna var också från andra linjer så då är det svårare att få exakt lika katter.  Till vissa länder i Europa tex Tyskland, så skedde det mycket tidiga importer. Avkommor efter dessa linjer liknar mer den äldre typen av katter, med mindre öron och rundare huvudform. Allt eftersom att det exporteras nyare katter med större framgång på utställningarna i Norden, så kommer dessa katter också så småningom att bli mer lika. Det är tack vare internet lättare att hitta katter från andra länder, då det finns många olika typer av grupper och ett nätverk mellan uppfödare via tex Facebook. Hos de nyare typer av katter har profilen blivit rakare och högre, jämfört med den äldre typen. De senaste åren har det kommit mer ”vältypade” katter, med större och spetsigare öron, kraftigare haka än tidigare, ett ansikte som är mer trekantigt än tidigare. Vissa katter har också fått en mer siamesliknade form på huvudet. De har då även fått ögon som blivit mer sneda samt haft en slankare kroppstyp. Detta har diskuterats vilt på vissa grupper på facebook där ägare till den äldre typen av skogkatter har blivit arga då vissa av dessa typade katter har vunnit fina titlar på större utställningar. Vissa har till och med påstått att det har korsats in orientaliska katter i vissa linjer. Till försvar till dessa nyare katter, så har det ofta rört sig om unga individer som fortfarande inte är färdigväxta i sitt skelett och inte har breddat sitt ansikte och som ännu inte har fått så mycket päls att fylla ut sitt ansikte med, vilket får huvudet att se mer trekantiga ut. Det är även vanligt att unga katter har en slankar kroppsbyggnad än en vuxen. En annan förändring på mer ”vältypade” katter är att hakan är kraftigare än de äldre katterna.

Amber

Amber är en färg som bara finns hos Norsk skogkatt. Färgen har ingen inverkan på rött pigment, utan bara på svart pigment. På röda katter kan man inte se på dem om de är amber eller är bärare av amber.  Katter som är utan dilution (D- ee) kallas amber och katter med dilution (dd ee)kallas light amber. Färgen yttrar sig som så att en kattunge som föds med mörka svart/blå teckningar, ljusnar gradvist med tiden till en gul och golden färgad teckning. Huden är i grunden mörk, då katten genetisk är svart)  så trampdynor är därför mörka och nosspegel blir hos solida amber non-augoti-katter mörk och hos amber augoti-katter rosa, jämfört med en vanlig brun augouti som har en tegelfärgad nosspegel.

Det började 1992 då det hos en välkänd svensk uppfödare med stamnamnet S*Wildwood’s. Denna uppfödare fick två avkommor, S* Wildwood’s Imer och S* Wildwood’s Iros, vilka hade en ovanlig färg, som inte kunde klassificeras. Lite senare föddes det, 1994, hos en tyskuppfödare D*Bedellin av Takeskog katter med denna ovanliga färg. En gemensam släkting för dessa katter är KlØfterhagens Babuschka. Denna katt finns med i stamtavlan hos alla katter med amber. Varifrån denna färg kommer vet man inte, men Babuschka  är bland annat släkt med Pan’s Truls. I början trodde man att det var frågan om choklad och lila. Illasinnade uppfödare trodde att det fanns somali/origentalkatter i bakgrunden på dessa katter. Ett tag kallade man dessa färger för kanel och fawn, men de fick sedan namnet X färg enligt EMS kodning. Första försöket att få färgen godkänt misslyckades 1998, då man inte visste så mycket om denna färg och var rädd för att få in sjukdomar om färgen skulle vara ett resultat av inkorsningar av främmande raser. Efter att det kom fler och fler katter med dessa färger så påbörjades testparningar för att ta reda på mer om X färgen. Testparningarna gjordes av uppfödarna Kattbossens, vom Arlesbrunn och van Moraja, som visade att dessa katter är genestiskt svarta katter och inte choklad eller kanel.  År 2005 blev färgen godkänd av FIFe, och amber som först kallades ”black modifier” fick sitt namn Amber. Amber kan då också kombineras med tex mönster (tex amber spotted), dilution (tex light amber spotted), silver/smoke, vit, sköldpaddsfärgade eller som bara amber för solida och icke mönstrade katter. År 2009 lämnade den franska veterinären Marc Petterschmitt in sin avhanlig om amber hos norska skogkatter och beskrev att denna extension gen även finns beskriven hos andra djurslag, men som hitintills inte har beskrivits hos katter.  Han och hans medarbetare gjorde en sekvensering av melanocortin receptor 1 (MCR 1) på E-locus och fann där en punktmutation. Det var denna unik genvariant av MCR 1-genen  som gav denna färg. Genen ärvs autosomalt recessivt, dvs den uttrycks bara hos homozygota katter (e/e). Idag finns det DNA analyser man kan testa för om ens katt har amber eller är bärare utav amber.